Anders Hellant: En krönika om sjuttonhundratalets märkligaste Tornedaling av Erik Tobé

Häftad. Tornedalica Nr 49. 1991. 224 sidor. Illustrerad. Gott skick, pärmarna har en del mindre hanterings/bruksspår. ISBN 917538096X. Vikt: 682 g.

Baksidestext: Anders Hellant föddes på Korteniemi gård i Pello 1717 och levde i stort sett hela sitt liv i Torne, Tornedalen och de norra lappmarkerna. Han avled 1789 och hade då med sin verksamhet som tolk åt den franska gradmätningsexpeditionen, som astronom och kunskapare åt Norsk-Svenska gränskommissionen, som ekonomidirektör för norra lappmarkerna, – tidvis med landshövdings befogenhet – som häradsfogde osv. satt sin prägel på livet i hemorten. Där verkade han också för företagsamheten – själv hade han limkokeri i Jukkasjärvi och var delaktig i Kronans laxfiske i Torne älv. Krönikan berättar om det växlande och tidvis strapatsrika liv han fick lov att föra för att tillgodose anspråken på honom från gränskommissionen, vetenskapsakademi, och allehanda läns- och riksmyndigheter. Som udda företeelser berättas i krönikan hur han kom att bli spion på fästningen Vardöhus vis Norra Ishavet och hur han fick höra ryktet om den avsatte tsar Ivan VI:s och hans anhörigas fängsliga förvar i klostret Solovetskii på en ö i Vita havet. En redovisning lämnas också för hans med vetenskaplig skicklighet och uppslagsrikedom utformade almanackor för skottåren 1744 och 1748 från Torne horisont. Som biträde åt domhavanden i lappmarkerna fick han titeln vice häradshövding och blev sedan också rådman i hemstaden. Ständigt och flitigt verksam i allmänna värv räckte han dock till att vara en "allt i allo" för ortsbefolkningen. Från 1750 var han medlem av Vetenskapsakademien och medverkade genom åren med 18 uppsatser i Akademiens tryckta handlingar. Han testamenterade slutligen all sin fasta och lösa egendom till Akademien. Bouppteckningens imponerande samling böcker visar hur han ständigt kunde hålla kontakt med in- och utländsk naturvetenskap och humanistisk kultur, vilket också bestyrks av det hundratal brev som han skrev till sina uppdragsgivare i Vetenskapsakademien och gränskommissionen. Hans innehav av en mångfald musikinstrument och hans notsamling bestyrker hans medverkan i Tornebornas sällskapsliv. Anders Hellant var förvisso för sin tid och sin ort en intressant, ja märklig person. Krönikan om honom avslutas med att återge det utkast till åminnelsetal i Akademien som av olika anledningar aldrig blev hållet trots att minnestalare utsågs vid två olika tillfällen.